Gustaf Hellström är väl idag en ganska bortglömd och kanske föga läst författare.
Han var samtida med Elin Wägner, Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz.
I de litterära uppslagsböckerna är han inte bortglömd, men hur mycket läses han?
En del av hans böcker kan vara mycket svåra att få tag på, givetvis med undantag för en del av hans succéromaner som Snörmakare Lekholm får en idé.
Möjligen beror det på att en del titlar inte gick ut i så stora upplagor, kanske var han i början av sin karriär en författare för en borgerlig elit.
Han var också som så många andra författare journalist, verksam som utrikeskorrespondent. Till slut hamnade han också i Svenska akademin. Han verkar ha haft en stort och genuint intresse för både litteratur och politik.
Han hade inte höga tankar om sin talang som författare, men när han är som bäst tycker jag han tillhör eliten bland svenska författare. Några exempel på detta är de två första delarna i hans Stellan Petreus-serie.
Han är en sådan författare som kan fånga mig när jag bara läst en sida, man tänker; “det här blir bra”. Och det blir det. Man känner sig på något sätt omhändertagen som läsare.
Jag har nyss läst hans reportagebok, “Det tredje riket, från Hitlerkupp till
till tysk folkenlighet”. Den gavs ut 1933, sex år före andra världskrigets utbrott.
Här berättar han om Tyskland efter Adolf Hitlers maktövertagande.
Den 95 sidor långa boken har sex kapitel; “Första maj”, “Från statskupp till folkenighet”, “Judeförföljelserna”, “Koncentrationslägret”, “Tysk puritanism” och “Tredje etappen”.
Här är ett smakprov från boken:
“Den andra iakttagelsen, som ej kunde undgå att
göras av någon det minsta ”mass”-erfaren iakttagare,
var allvaret. Jag menar inte härmed det taktfasta
mi1itäriska stampet av fötter, den påtagliga stolt-
heten över att få gå i takt med tusen och åter tusen
andra, att få marschera fram till 1judet av bleck,
picco1aflöjter och trumvirvlar. Det var ett allvar av
en alldeles speciell art, av ett slag som är svårt att
definiera som annat än den absoluta och fullständiga
frånvaro av humor, en humorfrihet som för övrigt
karakteriserar hela den rörelse som nu för tyskarna
mot framtiden och som kanske till sist gör den för
en utomstående och en icke likatänkande så betänk-
lig, så mänsklighetsfrämmande, för att icke säga så
fruktansvärd som den i vissa yttringar redan är och
kanske i en framtid kan bli i ännu större utsträck-
ning. Under de fem kvart jag bevittnade dessa tusen-
dens frammarsch räknade jag summa summarum till ett
enda, säger och skriver ett enda skratt.”
(från Kap. 1. Första Maj, Sidan 13-14.)
Aha, här är ju den där bloggen som du pratade om! 🙂
Den här boken låter som nåt min bror skulle läsa. Men den är kanske inte så lätt att få tag på … Den fanns inte på Bokbörsen i alla fall.
Ja här är bloggen, än så länge lite grann i testläge. Verkar som jag måste ha någon
bättre captcha inställning för att stoppa spam…:-|
Boken verkar finnas på http://www.antikvariat.net!
Att Gustaf Hellström skulle vara bortglömd är en sanning med modifikation. Hans sällskap är aktivt, särskilt i födelsestaden Kristianstad. I “Det var ingen tjusande idyll” (Atlantis, 2009, redigerad av Lennart Leopold och Eva Ström) finns bland annat artiklar om hans romaner, hans syn på London, Paris och New York, hans resereportage från Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen, och hans åsikter om amerikansk litteratur.
Ja han verkar vara mer ihågkommen än t.ex. Hedberg. Kanske beror det på kopplingen till Kristianstad, han kanske är särskilt uppskattad där?
Men han har ju inte samma status som t.ex. Söderberg, Martinson, Johnson m.fl.
Jag har den där boken du nämner, och en annan av Ingemar Hermansson. Har läst en del i båda och var väl inte så imponerad. Man saknar en riktigt gedigen Hellström-biografi. Men jag har sett att det finns en del att läsa på Hellströmsällskapets hemsida också, det kanske kan vara intressant…