Foto: okänd, BLM 1944 s. 797

Gertrud Lilja är en författare jag närmast stötte på av slump. Jag läste en gammal
årgång av BLM, förmodligen 1932, och där fann jag en recension av hennes böcker.
Recensionen var väldigt positiv och dessutom skriven av en av mina favoritförfattare;
Gösta Gustaf-Janson. Så den lade jag på minnet.

Nyligen hittade jag en av hennes böcker; “Ovädret drar förbi”, på en loppmarknad.
Nu har jag läst den och skall härmed förmedla mitt intryck.
Lilja föddes 1887 och verkar ha gett ut böcker mellan åren 1926 till 1964. Hon dog 1984
och blev således riktigt gammal. Den här boken kom ut 1944 och utspelar sig mellan åren
1939-1941.
Bland huvudpersonerna i boken finns änkan Louise Tholl som driver ett pensionat på en gammal herrgård, hennes son Kaj, dennes faster Ingrid, arrendatorsfamiljen Andersson, Stockholms-familjen Ahrendal med flera.

Boken utspelar på den gamla herrgården och i Stockholm. Man får följa dessa personers vardagsliv, i glädje och i sorg. Dramatiken är av det vardagliga slaget, som relationsproblem och olyckshändelser.

Kriget spelar förstås en roll också, i form av politiska diskussioner, ransoneringar, inkallelse till försvaret  och krigsbarn från Finland.

Det Lilja är mest intresserad av är människorna, miljöskildringen är bra men ganska sparsam. Till viss del kanske den speglar värderingar och attityder som inte är så vanliga idag, men det tycker jag bara är intressant!

Här ett citat från boken:

“- Vad ser du på? sade Kaj litet besvärad.
– På dig. Om min lilla pojke fått leva, kunde
jag inte ha fått honom nog pockande och hård i upp-
synen, inte tillräckligt fräck i grinet, inte nog själv-
säker i armsvängarna – sådan världen nu är.
– Det menar du inte.
– Jo. Vem vill se det man älskar nedtrampat?
– Det är  nog sant, att människor är djävliga,
sade Kaj och trevade i fickan efter tändsticksasken.
Men hittar man bara en enda att tro på, så tänker
jag det skall gå bra att leva.
Det går utmärkt ändå, tänkte Ingrid. Men var-
ifrån hade Kaj fått sin djupa och bittra insikt om
människorna? Han hade ju levat relativt skyddad.
Var somliga födda med människokunskap?
– Ibland, fortsatte Kaj, känner man hur man
lihsom står och svajar: nu jäklar, tänker man, nu
bär det åt helvete, nu räcker inte min kraft till, nu
har jag ingen tro kvar.
– Ja, inföll Ingrid, att man gitter stå där, absolut
ensam. Varför ramlar man inte ?
– Å nej, man står där i sin härlighet.
De brast i skratt.”

Sammanfattningsvis tycker jag den här boken är en väldigt läsbar och underhållande sedeskildring från denna svåra period av vår historia.

Gertrud Lilja var även verksam som ciselör.