Opp Amaryllis är en bok som gavs ut 1975 efter Olle Hedbergs död. Detta är inte en
roman, utan manuset till ett radioprogram med Hedberg som sändes 1973. Opp Amaryllis var en programserie i P2 som sändes mellan 1970 och 2003. Formatet påminde om dagens Sommar i P1, en person som spelar sin favoritmusik och pratar om valfritt ämne mellan styckena.

Hur gick det då till när den ganska skygge Hedberg blev radiopratare? Det beskrivs i bokens förord av svärsonen Svante Milles. Han arbetade på Sveriges Radio och verkar ha varit den som kläckte idén till Hedbergs medverkan. Men det krävdes en övertalningskampanj av paret Milles för att säkra den bångstyrige gamle författarens medverkan.

Hedberg ansåg sig fullkomligt omusikalisk, men var en entusiastisk lyssnare. Hans favoritkompositörer var Verdi och Rossini. Milles berättar att Hedberg flera gånger läste böcker om dessa kompositörer. Wagner tyckte han föga förvånande inte om.

Olle Hedberg spelade in fem program i serien, de hade följande teman: Barndomsminnen, Kärleken, Friheten, Djuren och Fantasin. Det finns en lista i boken på musiken som spelas i programmen. Det är mest klassiskt, men också lite annat som Povel Ramel och Fred Åkerström.

Det verkar ha varit en bra programserie, åtminstone var det ett nöje att läsa boken. Den är underhållande rakt igenom, det roligaste att läsa var nog det första programmet med temat Barndomsminnen. Det var synd att inte Hedberg ägnade mer av sin tid åt den här typen av projekt. Jag har inte läst alla hans böcker från sextio och sjuttiotalet,
men flera av de titlar jag gett mig på från den tiden tycker jag avslöjar en författare som fastnat i trist rutin. En roman om året i fyrtio år, ibland måste det varit väldigt tomt i idébanken.  Han var nog en gubbe som behövde lite nya utmaningar och impulser. Omgivningen kanske skulle varit lite tuffare.

Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons

Olle Hedberg brukar ofta nämnas som exempel på en bortglömd författare.
Och vad passar då bättre än att som första artikel i den här bloggen
skriva om ett av hans förmodligen mest bortglömda verk. Verket ifråga
heter “Sången föder ädla känslor…” och är en novell som är införd i
Bonniers Litterära Magasin nr 1 1933.

Jag blev förvånad när jag av en slump hittade den, Hedberg är ju inte
känd som novellist. För några år sedan läste jag Vilgot Sjömans
Hedberg-biografi; “Drömtydaren”. Den är väldigt bra men tyvärr finns
ingen komplett bibliografi där. Jag kunde inte minnas att Sjöman nämnde
några noveller där. Nu tog jag en titt i den boken på nytt och fann att
Sjöman faktiskt nämner noveller på åtminstone ett ställe, sidan 83. Där
citerar han en novell som publicerats i Iduns julnummer 1946.

Efter en stunds googlande hittar jag några gamla novellregister gjorda vid
högskolan i Borås. Där listas fler noveller av Hedberg, dock inte den jag skriver
om här. Av titlarna att döma kan det dock röra sig om romankapitel som publicerats
som noveller.

“Sången föder ädla känslor…” handlar om den den alkoholiserade sångaren
Egon Phalander. Hedberg berättar Phalanders sorgliga livshistoria och försöker
reda ut varför det gått så illa för honom. Berättelsen påminner mig tills viss del
om Hedbergs roman “Får jag be om räkningen!” som kom året innan. Den rymmer en
del personkaraktäristik som är typiskt för denne författare. Så här beskrivs
en urmakare Johansson:

“Det var för övrigt en mycket hygglig karl, rätt enfaldig men godmodig, och
som han själv trodde humoristisk. Hans humor bestod i, att han skrattade alldeles
våldsamt; han använde skrattet som berusningsmedel, tog det som en pris snus,
när han kände behov av stimulans. Med motiveringen var det allmänhet klent
beställt, men den som kunde förekomma var städse oförarglig och naturligtvis
också höganständig.”

(BLM 1933 nr 1 sidan 21)

Jag skall inte avslöja slutet på novellen och därmed förstöra läsandets glädje
för eventuella konsumenter av denna blogg. Men jag kan avslöja att det är
en smula gåtfullt. Kapitlet “I katternas tecken” i Sjömans biografi kan
eventuellt ge ledtrådar. Jag tror jag förstår, men jag är inte helt säker!

Vill man läsa romaner av Hedberg kan jag rekommendera Romanerna om Iris: Fria på narri (1933), Iris och löjtnantshjärta (1934), de fristående Ut med blondinerna! (1939), Bekänna färg (1947), Drömtydning (1952) och Vänstra kinden eller En svensk tiger (1954). De finns andra böcker som är intressanta också, men de ovan uppräknade är enligt min mening bland de mest helgjutna. Han skrev också särskilt på senare år en del böcker som jag tycker är riktigt dåliga, till exempel trilogin om Vendela Borg.

Hasse Alfredson har på senare år läst in Dockan dansar, klockan slår (1955) som ljudbok, tyvärr tycker jag det är en ganska tråkig bok.

Hör gärna av er om ni känner till några andra noveller av Hedberg!