En bortglömd novell av en bortglömd författare

Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons
Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons

Olle Hedberg brukar ofta nämnas som exempel på en bortglömd författare.
Och vad passar då bättre än att som första artikel i den här bloggen
skriva om ett av hans förmodligen mest bortglömda verk. Verket ifråga
heter “Sången föder ädla känslor…” och är en novell som är införd i
Bonniers Litterära Magasin nr 1 1933.

Jag blev förvånad när jag av en slump hittade den, Hedberg är ju inte
känd som novellist. För några år sedan läste jag Vilgot Sjömans
Hedberg-biografi; “Drömtydaren”. Den är väldigt bra men tyvärr finns
ingen komplett bibliografi där. Jag kunde inte minnas att Sjöman nämnde
några noveller där. Nu tog jag en titt i den boken på nytt och fann att
Sjöman faktiskt nämner noveller på åtminstone ett ställe, sidan 83. Där
citerar han en novell som publicerats i Iduns julnummer 1946.

Efter en stunds googlande hittar jag några gamla novellregister gjorda vid
högskolan i Borås. Där listas fler noveller av Hedberg, dock inte den jag skriver
om här. Av titlarna att döma kan det dock röra sig om romankapitel som publicerats
som noveller.

“Sången föder ädla känslor…” handlar om den den alkoholiserade sångaren
Egon Phalander. Hedberg berättar Phalanders sorgliga livshistoria och försöker
reda ut varför det gått så illa för honom. Berättelsen påminner mig tills viss del
om Hedbergs roman “Får jag be om räkningen!” som kom året innan. Den rymmer en
del personkaraktäristik som är typiskt för denne författare. Så här beskrivs
en urmakare Johansson:

“Det var för övrigt en mycket hygglig karl, rätt enfaldig men godmodig, och
som han själv trodde humoristisk. Hans humor bestod i, att han skrattade alldeles
våldsamt; han använde skrattet som berusningsmedel, tog det som en pris snus,
när han kände behov av stimulans. Med motiveringen var det allmänhet klent
beställt, men den som kunde förekomma var städse oförarglig och naturligtvis
också höganständig.”

(BLM 1933 nr 1 sidan 21)

Jag skall inte avslöja slutet på novellen och därmed förstöra läsandets glädje
för eventuella konsumenter av denna blogg. Men jag kan avslöja att det är
en smula gåtfullt. Kapitlet “I katternas tecken” i Sjömans biografi kan
eventuellt ge ledtrådar. Jag tror jag förstår, men jag är inte helt säker!

Vill man läsa romaner av Hedberg kan jag rekommendera Romanerna om Iris: Fria på narri (1933), Iris och löjtnantshjärta (1934), de fristående Ut med blondinerna! (1939), Bekänna färg (1947), Drömtydning (1952) och Vänstra kinden eller En svensk tiger (1954). De finns andra böcker som är intressanta också, men de ovan uppräknade är enligt min mening bland de mest helgjutna. Han skrev också särskilt på senare år en del böcker som jag tycker är riktigt dåliga, till exempel trilogin om Vendela Borg.

Hasse Alfredson har på senare år läst in Dockan dansar, klockan slår (1955) som ljudbok, tyvärr tycker jag det är en ganska tråkig bok.

Hör gärna av er om ni känner till några andra noveller av Hedberg!

2 thoughts on “En bortglömd novell av en bortglömd författare

  1. Tack för länken till artikeln!:-) Det är inte varje dag man läser något nytt om Hedberg.

    Sjömans biografi är verkligen fantastisk, måste läsa om den!

    Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Hedberg här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


five − 3 =