Kåsören Gunnar Friberg

Ibland strövar man omkring på någon loppmarknad eller ett antikvariat och plötsligt ser man den – boken man letat efter förgäves i åratal. Det har inte hänt mig särskilt ofta, men förra sommaren dök ett sådant tillfälle upp: i hyllan för humor och kåserier på Ebbes hörna vid Stigbergstorget i Göteborg stod den där: “Tekniken och jag – kåserier av Gunnar Friberg”.

Denna lilla bok, som gavs ut 1969 är en av två kåserisamlingar som givits ut av denne skribent. Den andra gavs ut tio år senare och båda innehåller kåserier som Friberg
skrev för Teknikens Värld.

Den här typen av böcker, av författare som inte sålt miljonupplagor eller blivit erkända som “fin litteratur” kan vara bland de svåraste att få tag på. Jag har aldrig sett “Tekniken och jag” till salu på Internet eller annorstädes. Förutom då denna gång på Ebbes hörna. Jag tvekade inte en sekund, den blev min för femton spänn!

Om innehållet i boken kan sägas att här finns många bra saker, möjligen var nivån något högre i Fribergs andra samling, “Gunnar Friberg och hans värld”. Den var dock inte illustrerad, “Tekniken och jag” har däremot fina illustrationer av Lars Lindh, “Leendets Lind”.

Friberg var känd som en duktig och underhållande motorjournalist och skrev fram till sin
död 1986 kåserier i Teknikens Värld. Kåserierna kunde handla om isjakter, ångmaskiner, bilar och andra tekniska ting, men ofta fanns där också någon mänsklig eller filosofisk dimension i det hela.

Någon borde göra en inventering av Fribergs produktion och ge ut en ny samling av hans verk.

Olle Hedberg igen – Opp Amaryllis

Opp Amaryllis är en bok som gavs ut 1975 efter Olle Hedbergs död. Detta är inte en
roman, utan manuset till ett radioprogram med Hedberg som sändes 1973. Opp Amaryllis var en programserie i P2 som sändes mellan 1970 och 2003. Formatet påminde om dagens Sommar i P1, en person som spelar sin favoritmusik och pratar om valfritt ämne mellan styckena.

Hur gick det då till när den ganska skygge Hedberg blev radiopratare? Det beskrivs i bokens förord av svärsonen Svante Milles. Han arbetade på Sveriges Radio och verkar ha varit den som kläckte idén till Hedbergs medverkan. Men det krävdes en övertalningskampanj av paret Milles för att säkra den bångstyrige gamle författarens medverkan.

Hedberg ansåg sig fullkomligt omusikalisk, men var en entusiastisk lyssnare. Hans favoritkompositörer var Verdi och Rossini. Milles berättar att Hedberg flera gånger läste böcker om dessa kompositörer. Wagner tyckte han föga förvånande inte om.

Olle Hedberg spelade in fem program i serien, de hade följande teman: Barndomsminnen, Kärleken, Friheten, Djuren och Fantasin. Det finns en lista i boken på musiken som spelas i programmen. Det är mest klassiskt, men också lite annat som Povel Ramel och Fred Åkerström.

Det verkar ha varit en bra programserie, åtminstone var det ett nöje att läsa boken. Den är underhållande rakt igenom, det roligaste att läsa var nog det första programmet med temat Barndomsminnen. Det var synd att inte Hedberg ägnade mer av sin tid åt den här typen av projekt. Jag har inte läst alla hans böcker från sextio och sjuttiotalet,
men flera av de titlar jag gett mig på från den tiden tycker jag avslöjar en författare som fastnat i trist rutin. En roman om året i fyrtio år, ibland måste det varit väldigt tomt i idébanken.  Han var nog en gubbe som behövde lite nya utmaningar och impulser. Omgivningen kanske skulle varit lite tuffare.

Helmer Linderholm – historiska romaner av världsklass

Om man vill läsa en svensk historisk roman av riktigt hög kvalitet och redan har läst
Fridegårds Trägudars land och Frans G. Bengtssons Röde Orm, vad skall man gå vidare med?

En författare jag hittat som kan vara intressant är Helmer Linderholm.
Linderholm debuterade på fyrtiotalet och slog igenom som författare i slutet på femtiotalet
med romanen Den sköna flodens land.  Han skrev nästan enbart historiska romaner eller andra verk som behandlar eller utspelar  sig i flydda tider. De handlade bland annat om Gotländska vikingar, indianer, Sveriges koloni i Amerika ‘Nya Sverige’, Bergslagen och Svedjefinnar. I slutet på fyrtiotalet skrev han två samtidsromaner som
skildrar andra världskriget, de verkar vara intressanta men jag har inte läst dem än.

Vad var det då som gjorde Linderholm så bra som författare? Han hade humor, berättartalang och uppenbarligen ett mycket stort intresse för historia. Han skrev berättelser med oväntade vändningar i intrigen, han hade sinne för dramatiska, mäktiga och ibland kusliga scener. Han kunde beskriva personligheter på ett psykologiskt trovärdigt sätt.

Det är märkligt att ingen av hans böcker filmatiserats, flera gånger under läsningen av
hans böcker har jag tänkt att detta måste vara perfekt att göra film på! Många dramatiska
scener som borde vara tacksamma att filma.

Jag är verkligen ingen expert på Linderholms författarskap, det är än så länge bara fyra av
hans böcker jag har läst. Den första var Den sköna flodens land som av en del verkar anses som hans bästa bok. Det är möjligt att den är det, jag tyckte verkligen den var bra från den första sidan till den sista. Den handlar om teologistudenten Anders Ramenius som på grund av otur och ödets nycker hamnar i Sveriges Amerika-koloni Nya Sverige.

En annan bok jag läst är Kalkugnen flammar. Den handlar delvis om något som nyligen orsakat rubriker i pressen – kalkindustri på Gotland. Huvudpersonen är Barbe Båtelsdotter, en mycket stark personlighet som går mot strömmen och vägrar arbeta vid den hälsovådliga kalkugnen. Boken börjar ganska bra,  men när man läst ungefär hälften av berättelsen lyfter den till mästarklass.
Detta att boken blir bättre mot slutet tycker jag är lite ovanligt, jag märkte samma sak med
två andra böcker jag läst av Linderholm. Det är tyvärr väldigt vanligt med böcker som börjar bra men där författaren inte orkar hela vägen. Slutet blir gärna fyllt av klyschor, orimliga sammanträffanden, tappade intrigtrådar och den spänning som byggs upp falnar. Men den fällan faller inte Linderholm i, i alla fall inte i de fyra böcker jag läst.

Omslaget till romanen Kalkungnen flammar

Jag har också läst Lammet och stormbocken och Sankte Olufs yxa. De är de två första delarna i en trilogi om Gotlands medeltid. Lammet och stormbocken kändes lite rörig av till, särskilt i början. Ibland önskade jag att boken var tjockare så att vissa saker hade blivit bättre skildrade, den kändes lite komprimerad.
Sankte Olufs yxa tyckte jag led lite av samma problem, men i mindre grad. Ändå är det väldigt läsvärda och inspirerade romaner. Vissa kapitel är helt i klass med Den sköna flodens land.

Idag verkar Helmer Linderholm vara en ganska bortglömd författare. Varför? En orsak kan vara att han fick sitt genombrott som författare när han var över fyrtio och dog förhållandevis tidigt, sextiosex år gammal.
Det verkar som upplagorna ökade mot slutet av hans liv, men han hann kanske aldrig få det det där jättestora genombrottet som författare. Det kan också ha spelat in att han bodde en bra bit från den stora kulturmetropolen Stockholm. Språket i hans böcker var bitvis gammaldags och med en viss förkärlek för dialektord(?); “skogsbisse”, “sojdebrännare”. Det gillar jag, men det är kanske svårsmält för vissa läsare.
Ingen av hans böcker har filmats, något som hjälpt andra författare i samma generation till större popularitet.

Tyvärr är många av Linderholms böcker svåra att få tag på idag. Några få titlar, bland dem Svedjefolket, Den sköna flodens land och Kalkugnen flammar är lätta att få tag på genom Bokbörsen eller Antikvariat.net.

Många andra är mycket svåra  att hitta.

Han hör inte till de författare vars böcker är lätta att hitta på loppisar, i alla fall inte här i Västra Götaland. Tro mig, jag har letat överallt känns det som! På välsorterade antikvariat har jag haft lite bättre tur. Just nu letar jag efter Gutabaggen kämpar så jag kan läsa färdigt den ovan nämnda trilogin.

Jag hoppas att det kan komma till en återutgivning av Helmer Linderholms böcker, med nya snygga omslag. Många historiska romaner från svenskt sextio till åttiotal hade verkligen trista omslag, alltid dessa grådaskiga målningar i samma stil!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Helmer_Linderholm

http://hem.bredband.net/b133331/helmer/

http://www.facebook.com/pages/Helmer-Linderholm/146228698720830

Gertrud Lilja – populär på trettio och fyrtiotalet


Foto: okänd, BLM 1944 s. 797

Gertrud Lilja är en författare jag närmast stötte på av slump. Jag läste en gammal
årgång av BLM, förmodligen 1932, och där fann jag en recension av hennes böcker.
Recensionen var väldigt positiv och dessutom skriven av en av mina favoritförfattare;
Gösta Gustaf-Janson. Så den lade jag på minnet.

Nyligen hittade jag en av hennes böcker; “Ovädret drar förbi”, på en loppmarknad.
Nu har jag läst den och skall härmed förmedla mitt intryck.
Lilja föddes 1887 och verkar ha gett ut böcker mellan åren 1926 till 1964. Hon dog 1984
och blev således riktigt gammal. Den här boken kom ut 1944 och utspelar sig mellan åren
1939-1941.
Bland huvudpersonerna i boken finns änkan Louise Tholl som driver ett pensionat på en gammal herrgård, hennes son Kaj, dennes faster Ingrid, arrendatorsfamiljen Andersson, Stockholms-familjen Ahrendal med flera.

Boken utspelar på den gamla herrgården och i Stockholm. Man får följa dessa personers vardagsliv, i glädje och i sorg. Dramatiken är av det vardagliga slaget, som relationsproblem och olyckshändelser.

Kriget spelar förstås en roll också, i form av politiska diskussioner, ransoneringar, inkallelse till försvaret  och krigsbarn från Finland.

Det Lilja är mest intresserad av är människorna, miljöskildringen är bra men ganska sparsam. Till viss del kanske den speglar värderingar och attityder som inte är så vanliga idag, men det tycker jag bara är intressant!

Här ett citat från boken:

“- Vad ser du på? sade Kaj litet besvärad.
- På dig. Om min lilla pojke fått leva, kunde
jag inte ha fått honom nog pockande och hård i upp-
synen, inte tillräckligt fräck i grinet, inte nog själv-
säker i armsvängarna – sådan världen nu är.
- Det menar du inte.
- Jo. Vem vill se det man älskar nedtrampat?
- Det är  nog sant, att människor är djävliga,
sade Kaj och trevade i fickan efter tändsticksasken.
Men hittar man bara en enda att tro på, så tänker
jag det skall gå bra att leva.
Det går utmärkt ändå, tänkte Ingrid. Men var-
ifrån hade Kaj fått sin djupa och bittra insikt om
människorna? Han hade ju levat relativt skyddad.
Var somliga födda med människokunskap?
- Ibland, fortsatte Kaj, känner man hur man
lihsom står och svajar: nu jäklar, tänker man, nu
bär det åt helvete, nu räcker inte min kraft till, nu
har jag ingen tro kvar.
- Ja, inföll Ingrid, att man gitter stå där, absolut
ensam. Varför ramlar man inte ?
- Å nej, man står där i sin härlighet.
De brast i skratt.”

Sammanfattningsvis tycker jag den här boken är en väldigt läsbar och underhållande sedeskildring från denna svåra period av vår historia.

Gertrud Lilja var även verksam som ciselör.

Gustaf Hellström – journalist, författare och akademiledamot

Gustaf Hellström är väl idag en ganska bortglömd och kanske föga läst författare.

Han var samtida med Elin Wägner, Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz.

I de litterära uppslagsböckerna är han inte bortglömd, men hur mycket läses han?

En del av hans böcker kan vara mycket svåra att få tag på, givetvis med undantag för en del av hans succéromaner som Snörmakare Lekholm får en idé.
Möjligen beror det på att en del titlar inte gick ut i så stora upplagor, kanske var han i början av sin karriär en författare för en borgerlig elit.

Han var också som så många andra författare journalist, verksam som utrikeskorrespondent. Till slut hamnade han också i Svenska akademin. Han verkar ha haft en stort och genuint intresse för både litteratur och politik.

Han hade inte höga tankar om sin talang som författare, men när han är som bäst tycker jag han tillhör eliten bland svenska författare. Några exempel på detta är de två första delarna i hans Stellan Petreus-serie.

Han är en sådan författare som kan fånga mig när jag bara läst en sida, man tänker; “det här blir bra”. Och det blir det. Man känner sig på något sätt omhändertagen som läsare.

Jag har nyss läst hans reportagebok, “Det tredje riket, från Hitlerkupp till
till tysk folkenlighet”. Den gavs ut 1933, sex år före andra världskrigets utbrott.
Här berättar han om Tyskland efter Adolf Hitlers maktövertagande.

Den 95 sidor långa boken har sex kapitel; “Första maj”, “Från statskupp till folkenighet”, “Judeförföljelserna”, “Koncentrationslägret”, “Tysk puritanism” och “Tredje etappen”.

Här är ett smakprov från boken:

“Den andra iakttagelsen, som ej kunde undgå att
göras av någon det minsta ”mass”-erfaren iakttagare,
var allvaret. Jag menar inte härmed det taktfasta
mi1itäriska stampet av fötter, den påtagliga stolt-
heten över att få gå i takt med tusen och åter tusen
andra, att få marschera fram till 1judet av bleck,
picco1aflöjter och trumvirvlar. Det var ett allvar av
en alldeles speciell art, av ett slag som är svårt att
definiera som annat än den absoluta och fullständiga
frånvaro av humor, en humorfrihet som för övrigt
karakteriserar hela den rörelse som nu för tyskarna
mot framtiden och som kanske till sist gör den för
en utomstående och en icke likatänkande så betänk-
lig, så mänsklighetsfrämmande, för att icke säga så
fruktansvärd som den i vissa yttringar redan är och
kanske i en framtid kan bli i ännu större utsträck-
ning. Under de fem kvart jag bevittnade dessa tusen-
dens frammarsch räknade jag summa summarum till ett
enda, säger och skriver ett enda skratt.”

(från Kap. 1. Första Maj, Sidan 13-14.)

En bortglömd novell av en bortglömd författare

Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons
Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons

Olle Hedberg brukar ofta nämnas som exempel på en bortglömd författare.
Och vad passar då bättre än att som första artikel i den här bloggen
skriva om ett av hans förmodligen mest bortglömda verk. Verket ifråga
heter “Sången föder ädla känslor…” och är en novell som är införd i
Bonniers Litterära Magasin nr 1 1933.

Jag blev förvånad när jag av en slump hittade den, Hedberg är ju inte
känd som novellist. För några år sedan läste jag Vilgot Sjömans
Hedberg-biografi; “Drömtydaren”. Den är väldigt bra men tyvärr finns
ingen komplett bibliografi där. Jag kunde inte minnas att Sjöman nämnde
några noveller där. Nu tog jag en titt i den boken på nytt och fann att
Sjöman faktiskt nämner noveller på åtminstone ett ställe, sidan 83. Där
citerar han en novell som publicerats i Iduns julnummer 1946.

Efter en stunds googlande hittar jag några gamla novellregister gjorda vid
högskolan i Borås. Där listas fler noveller av Hedberg, dock inte den jag skriver
om här. Av titlarna att döma kan det dock röra sig om romankapitel som publicerats
som noveller.

“Sången föder ädla känslor…” handlar om den den alkoholiserade sångaren
Egon Phalander. Hedberg berättar Phalanders sorgliga livshistoria och försöker
reda ut varför det gått så illa för honom. Berättelsen påminner mig tills viss del
om Hedbergs roman “Får jag be om räkningen!” som kom året innan. Den rymmer en
del personkaraktäristik som är typiskt för denne författare. Så här beskrivs
en urmakare Johansson:

“Det var för övrigt en mycket hygglig karl, rätt enfaldig men godmodig, och
som han själv trodde humoristisk. Hans humor bestod i, att han skrattade alldeles
våldsamt; han använde skrattet som berusningsmedel, tog det som en pris snus,
när han kände behov av stimulans. Med motiveringen var det allmänhet klent
beställt, men den som kunde förekomma var städse oförarglig och naturligtvis
också höganständig.”

(BLM 1933 nr 1 sidan 21)

Jag skall inte avslöja slutet på novellen och därmed förstöra läsandets glädje
för eventuella konsumenter av denna blogg. Men jag kan avslöja att det är
en smula gåtfullt. Kapitlet “I katternas tecken” i Sjömans biografi kan
eventuellt ge ledtrådar. Jag tror jag förstår, men jag är inte helt säker!

Vill man läsa romaner av Hedberg kan jag rekommendera Romanerna om Iris: Fria på narri (1933), Iris och löjtnantshjärta (1934), de fristående Ut med blondinerna! (1939), Bekänna färg (1947), Drömtydning (1952) och Vänstra kinden eller En svensk tiger (1954). De finns andra böcker som är intressanta också, men de ovan uppräknade är enligt min mening bland de mest helgjutna. Han skrev också särskilt på senare år en del böcker som jag tycker är riktigt dåliga, till exempel trilogin om Vendela Borg.

Hasse Alfredson har på senare år läst in Dockan dansar, klockan slår (1955) som ljudbok, tyvärr tycker jag det är en ganska tråkig bok.

Hör gärna av er om ni känner till några andra noveller av Hedberg!

Välkommen kära läsare!

Välkommen till min bokblogg! Den är tänkt att handla mest om äldre och kanske bortglömda författarskap.
Med tanke på den enorma mängd böcker som getts ut är det bara naturligt att de flesta författare och böcker glöms bort. Men det är, tycker jag, intressant att ibland läsa bortglömda författare.

Ibland kan det handla om berättelser som påtagligt speglat sin samtid är därför snabbt ansetts som inaktuella eller ointressanta. Dock så går ibland historien igen och det som var mossigt igår blir intressant igen.

Goda person och miljöskildringar kan aldrig bli ointressanta.

På bloggen kan det nog bli en och annan postning utanför ämnet också.