Gertrud Lilja – populär på trettio och fyrtiotalet

Posted on by
Reply


Foto: okänd, BLM 1944 s. 797

Gertrud Lilja är en författare jag närmast stötte på av slump. Jag läste en gammal
årgång av BLM, förmodligen 1932, och där fann jag en recension av hennes böcker.
Recensionen var väldigt positiv och dessutom skriven av en av mina favoritförfattare;
Gösta Gustaf-Janson. Så den lade jag på minnet.

Nyligen hittade jag en av hennes böcker; “Ovädret drar förbi”, på en loppmarknad.
Nu har jag läst den och skall härmed förmedla mitt intryck.
Lilja föddes 1887 och verkar ha gett ut böcker mellan åren 1926 till 1964. Hon dog 1984
och blev således riktigt gammal. Den här boken kom ut 1944 och utspelar sig mellan åren
1939-1941.
Bland huvudpersonerna i boken finns änkan Louise Tholl som driver ett pensionat på en gammal herrgård, hennes son Kaj, dennes faster Ingrid, arrendatorsfamiljen Andersson, Stockholms-familjen Ahrendal med flera.

Boken utspelar på den gamla herrgården och i Stockholm. Man får följa dessa personers vardagsliv, i glädje och i sorg. Dramatiken är av det vardagliga slaget, som relationsproblem och olyckshändelser.

Kriget spelar förstås en roll också, i form av politiska diskussioner, ransoneringar, inkallelse till försvaret  och krigsbarn från Finland.

Det Lilja är mest intresserad av är människorna, miljöskildringen är bra men ganska sparsam. Till viss del kanske den speglar värderingar och attityder som inte är så vanliga idag, men det tycker jag bara är intressant!

Här ett citat från boken:

“- Vad ser du på? sade Kaj litet besvärad.
- På dig. Om min lilla pojke fått leva, kunde
jag inte ha fått honom nog pockande och hård i upp-
synen, inte tillräckligt fräck i grinet, inte nog själv-
säker i armsvängarna – sådan världen nu är.
- Det menar du inte.
- Jo. Vem vill se det man älskar nedtrampat?
- Det är  nog sant, att människor är djävliga,
sade Kaj och trevade i fickan efter tändsticksasken.
Men hittar man bara en enda att tro på, så tänker
jag det skall gå bra att leva.
Det går utmärkt ändå, tänkte Ingrid. Men var-
ifrån hade Kaj fått sin djupa och bittra insikt om
människorna? Han hade ju levat relativt skyddad.
Var somliga födda med människokunskap?
- Ibland, fortsatte Kaj, känner man hur man
lihsom står och svajar: nu jäklar, tänker man, nu
bär det åt helvete, nu räcker inte min kraft till, nu
har jag ingen tro kvar.
- Ja, inföll Ingrid, att man gitter stå där, absolut
ensam. Varför ramlar man inte ?
- Å nej, man står där i sin härlighet.
De brast i skratt.”

Sammanfattningsvis tycker jag den här boken är en väldigt läsbar och underhållande sedeskildring från denna svåra period av vår historia.

Gertrud Lilja var även verksam som ciselör.

Gustaf Hellström – journalist, författare och akademiledamot

Posted on by
2

Gustaf Hellström är väl idag en ganska bortglömd och kanske föga läst författare.

Han var samtida med Elin Wägner, Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz.

I de litterära uppslagsböckerna är han inte bortglömd, men hur mycket läses han?

En del av hans böcker kan vara mycket svåra att få tag på, givetvis med undantag för en del av hans succéromaner som Snörmakare Lekholm får en idé.
Möjligen beror det på att en del titlar inte gick ut i så stora upplagor, kanske var han i början av sin karriär en författare för en borgerlig elit.

Han var också som så många andra författare journalist, verksam som utrikeskorrespondent. Till slut hamnade han också i Svenska akademin. Han verkar ha haft en stort och genuint intresse för både litteratur och politik.

Han hade inte höga tankar om sin talang som författare, men när han är som bäst tycker jag han tillhör eliten bland svenska författare. Några exempel på detta är de två första delarna i hans Stellan Petreus-serie.

Han är en sådan författare som kan fånga mig när jag bara läst en sida, man tänker; “det här blir bra”. Och det blir det. Man känner sig på något sätt omhändertagen som läsare.

Jag har nyss läst hans reportagebok, “Det tredje riket, från Hitlerkupp till
till tysk folkenlighet”. Den gavs ut 1933, sex år före andra världskrigets utbrott.
Här berättar han om Tyskland efter Adolf Hitlers maktövertagande.

Den 95 sidor långa boken har sex kapitel; “Första maj”, “Från statskupp till folkenighet”, “Judeförföljelserna”, “Koncentrationslägret”, “Tysk puritanism” och “Tredje etappen”.

Här är ett smakprov från boken:

“Den andra iakttagelsen, som ej kunde undgå att
göras av någon det minsta ”mass”-erfaren iakttagare,
var allvaret. Jag menar inte härmed det taktfasta
mi1itäriska stampet av fötter, den påtagliga stolt-
heten över att få gå i takt med tusen och åter tusen
andra, att få marschera fram till 1judet av bleck,
picco1aflöjter och trumvirvlar. Det var ett allvar av
en alldeles speciell art, av ett slag som är svårt att
definiera som annat än den absoluta och fullständiga
frånvaro av humor, en humorfrihet som för övrigt
karakteriserar hela den rörelse som nu för tyskarna
mot framtiden och som kanske till sist gör den för
en utomstående och en icke likatänkande så betänk-
lig, så mänsklighetsfrämmande, för att icke säga så
fruktansvärd som den i vissa yttringar redan är och
kanske i en framtid kan bli i ännu större utsträck-
ning. Under de fem kvart jag bevittnade dessa tusen-
dens frammarsch räknade jag summa summarum till ett
enda, säger och skriver ett enda skratt.”

(från Kap. 1. Första Maj, Sidan 13-14.)

En bortglömd novell av en bortglömd författare

Posted on by
Reply

Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons
Foto: Stig Berg [Public domain], via Wikimedia Commons

Olle Hedberg brukar ofta nämnas som exempel på en bortglömd författare.
Och vad passar då bättre än att som första artikel i den här bloggen
skriva om ett av hans förmodligen mest bortglömda verk. Verket ifråga
heter “Sången föder ädla känslor…” och är en novell som är införd i
Bonniers Litterära Magasin nr 1 1933.

Jag blev förvånad när jag av en slump hittade den, Hedberg är ju inte
känd som novellist. För några år sedan läste jag Vilgot Sjömans
Hedberg-biografi; “Drömtydaren”. Den är väldigt bra men tyvärr finns
ingen komplett bibliografi där. Jag kunde inte minnas att Sjöman nämnde
några noveller där. Nu tog jag en titt i den boken på nytt och fann att
Sjöman faktiskt nämner noveller på åtminstone ett ställe, sidan 83. Där
citerar han en novell som publicerats i Iduns julnummer 1946.

Efter en stunds googlande hittar jag några gamla novellregister gjorda vid
högskolan i Borås. Där listas fler noveller av Hedberg, dock inte den jag skriver
om här. Av titlarna att döma kan det dock röra sig om romankapitel som publicerats
som noveller.

“Sången föder ädla känslor…” handlar om den den alkoholiserade sångaren
Egon Phalander. Hedberg berättar Phalanders sorgliga livshistoria och försöker
reda ut varför det gått så illa för honom. Berättelsen påminner mig tills viss del
om Hedbergs roman “Får jag be om räkningen!” som kom året innan. Den rymmer en
del personkaraktäristik som är typiskt för denne författare. Så här beskrivs
en urmakare Johansson:

“Det var för övrigt en mycket hygglig karl, rätt enfaldig men godmodig, och
som han själv trodde humoristisk. Hans humor bestod i, att han skrattade alldeles
våldsamt; han använde skrattet som berusningsmedel, tog det som en pris snus,
när han kände behov av stimulans. Med motiveringen var det allmänhet klent
beställt, men den som kunde förekomma var städse oförarglig och naturligtvis
också höganständig.”

(BLM 1933 nr 1 sidan 21)

Jag skall inte avslöja slutet på novellen och därmed förstöra läsandets glädje
för eventuella konsumenter av denna blogg. Men jag kan avslöja att det är
en smula gåtfullt. Kapitlet “I katternas tecken” i Sjömans biografi kan
eventuellt ge ledtrådar. Jag tror jag förstår, men jag är inte helt säker!

Vill man läsa romaner av Hedberg kan jag rekommendera Romanerna om Iris: Fria på narri (1933), Iris och löjtnantshjärta (1934), de fristående Ut med blondinerna! (1939), Bekänna färg (1947), Drömtydning (1952) och Vänstra kinden eller En svensk tiger (1954). De finns andra böcker som är intressanta också, men de ovan uppräknade är enligt min mening bland de mest helgjutna. Han skrev också särskilt på senare år en del böcker som jag tycker är riktigt dåliga, till exempel trilogin om Vendela Borg.

Hasse Alfredson har på senare år läst in Dockan dansar, klockan slår (1955) som ljudbok, tyvärr tycker jag det är en ganska tråkig bok.

Hör gärna av er om ni känner till några andra noveller av Hedberg!

Välkommen kära läsare!

Posted on by
Reply

Välkommen till min bokblogg! Den är tänkt att handla mest om äldre och kanske bortglömda författarskap.
Med tanke på den enorma mängd böcker som getts ut är det bara naturligt att de flesta författare och böcker glöms bort. Men det är, tycker jag, intressant att ibland läsa bortglömda författare.

Ibland kan det handla om berättelser som påtagligt speglat sin samtid är därför snabbt ansetts som inaktuella eller ointressanta. Dock så går ibland historien igen och det som var mossigt igår blir intressant igen.

Goda person och miljöskildringar kan aldrig bli ointressanta.

På bloggen kan det nog bli en och annan postning utanför ämnet också.